14-åringar som går

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/RRn91a/talang-2020-aik -Mer om Ungdoms Akademin och talanger.

2019.12.03 13:15 RoshansAegis https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/RRn91a/talang-2020-aik -Mer om Ungdoms Akademin och talanger.

FOTBOLL 2019 är över – 2020 står för dörren.
Vilka unga spelare slår igenom i allsvenskan redan nästa år?
Per Bohman och Robert Laul har granskat storklubbarnas akademier och talangarbete.
Dags för: AIK.
Leif Karlsson och Johannes Wiklund. FOTO: PRIVAT OCH BILDBYRÅN AKADEMIANSVARIG: Sportbladet har talat med två nyckelpersoner kring AIK:s ungdomsfotboll.
Leif Karlsson är en levande legendar i AIK-kretsar och spelade hela karriären i sin moderklubb innan han blev ledare i föreningen. Efter många år som målvaktstränare har Karlsson varit högste ansvarig och sportchef för ungdomsverksamheten sedan 1997.
Johannes Wiklund är akademichef i AIK. Han har arbetat i föreningen sedan 2007 och haft många olika roller inom ungdomsfotbollen. Wiklund har en bakgrund i pedagogiken och utbildade sig till lärare innan han lockades över till fotbollen av Leif Karlsson.
– Det är typiskt AIK. Vi vill ha kontinuitet i föreningen och kollar alltid internt innan vi letar externt om vi ska fylla en roll. AIK är duktiga på att ta hand om de resurser som finns, säger Wiklund.
– Kolla bara på Björn Wesström, Rikard Norling, Patric Jildefalk, Tobias Ackerman, Henrik Jurelius, och många andra som tagit sig allt högre upp genom föreningen, säger Karlsson.
AIK sticker ut bland storklubbarnas akademiverksamheter. Sedan 2017 tillbaka har föreningen valt en ny väg för sin ungdomsfotboll. AIK sysslar inte längre med tidig selektering, värvar inte unga spelare från andra kommuner och skyr professionalisering av de yngsta lagen. Upp till tolv år är målet att ledarna ska vara fotbollsföräldrar. Ungdomsverksamhetens nya inriktning har vetenskaplig grund och AIK har anställt två forskare som är specialiserade på ungdomsfotboll.
– Är det något det här samarbetet kan medverka till så är det att inte falla för tidig selektering och att inte värva barn från varandra. Om du tittar utifrån ett lite större perspektiv är det orimligt att det fått förekomma och får förekomma på det sättet som det gör... För vi tror inte att åttaåringar, nioåringar och tioåringar mår så bra varken av att bli utvalda eller bortvalda, sa Leif Karlsson nyligen i en uppmärksammad text i Sportbladet.
Johannes Wiklund fyller i:
– Det finns en del som skiljer ut oss. Vi gör inte uttagningar av åttaåringarna för att hitta de bästa till P9-laget. En annan sak är att vi inte förhåller oss så mycket kring vilka sportsliga resultat våra yngre lag presterar i förhållande till andra ungdomslag. Det är inte viktigt för oss i utvecklingen av ungdomar.
AIK är inte oroliga för att duktiga spelare försvinner från deras akademi för att i stället gå till andra i Stockholm som är mer professionaliserade i yngre ålder. Den typen av farhågor har diskuterats inom föreningen, men Leif Karlsson slår fast:
– Vi ska och kan fostra lika många a-lagsspelare som tidigare om inte fler.
AIK:s P16-lag i finalen mot Malmö 2019. FOTO: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN STJÄRNOR (enligt Sef:s akademicertifiering): AIK:s akademi har fem stjärnor. Föreningen är mycket positiv till certifieringen och har tagit aktiv del av dess utformning.
– Vi har varit en del av arbetsgruppen som utvecklat certifieringsdokumentet, säger Leif Karlsson som menar att det professionaliserat verksamheterna.
– Det har höjt standarden för de 32 Sef-klubbarna och de ytterligare runt 30 klubbarna som är med i nätverket.
EKONOMI: I AIK betalar ungdomarna i akademin 15 000 kronor per år för att få delta i verksamheten. För spelare som inte är med i akademin är avgifterna lägre.
– Men då ingår precis allt. Det kan inte bli dyrare. Har man flera barn i verksamheten så är maxtaket 20 000 kronor, säger Leif Karlsson.
Vad händer om en av era 14-åringar inte kan betala över tusen kronor i månaden för att spela fotboll?
– Det är väldigt uttalat i AIK att ingen ska slås ut av ekonomiska skäl. Det blir ett resonemang med föräldrarna för att höra hur vi kan stötta. Det finns dessutom ett par goda mecenater runt om AIK som velat ge pengar just för att hjälpa den typen av ungdomar, säger Johannes Wiklund.
Kommer folk och säger så: ”Vi har inte råd” – eller slutar de bara?
– Det är det svåra. Det är förstås känsligt. För några år sedan hade nog AIK svårare att komma ut med budskapet om att vi gärna hjälper till. Då kom det kanske bara en faktura som skulle betalas. Nu har vi bättre avbetalningsplaner och så vidare, säger Wiklund och fortsätter:
– Men ambitionen är att kostnaderna ska sänkas i längden. Det finns inget egenvärde att det ska kosta just 15 000.
AIK är förtegna om vad akademin kostar föreningen varje år.
– En del av akademin ligger dessutom inom AIK AB så sådana uppgifter får vi inte lämna ut, säger Leif Karlsson.
Enligt Sportbladets uppgifter är kostnaden för verksamheten jämförbar med övriga storklubbar i allsvenskan, vilket brukar vara runt 10 miljoner kronor per år. Dessutom är Leif Karlsson – efter försäljningar av spelare som Robin Quaison och Alexander Isak – trygg i att akademin inte är en förlustaffär.
– Det är förstås en plusaffär. Vår uppgift är att fostra spelare till a-laget. Det kommer inbringa pengar till AIK i längden. Akademin är självförsörjande över tid vilket både är inspirerande och skönt.
FOTO: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN MÅLSÄTTNING/VISION: AIK har som mål att fostra 1–2 spelare per år till a-laget.
– Två spelare är riktigt bra. En spelare är godkänt. AIK jobbar med olika kvoter med seniortruppen. Några från den egna akademin, några från Stockholm, några hämtade från hela Sverige och så ett par utländska namn. Vi ligger bra till med det målet, säger Leif Karlsson.
Visionen är tydlig och den går att hitta i ungdomsfotbollens egen verksamhetsplan för 2019.
”Nordens ledande fotbollsklubb för utveckling och fostran av unga spelare och ledare – hur man än mäter”.
SPELMODELL: Det finns principer för hur ungdomslag i AIK ska spela, men inga bestämda formationer eller system.
– Lagens tränare får inte på egen låda ha massa idéer om hur fotboll ska se ut. Vi har en utbildningsplan som visserligen är rätt decentraliserad, men bara faktumet att man har en sådan tyder ju på att det är ett centralt dokument. Där talar vi om spelets principer snarare än om lagen ska spela med tre- eller fyrbackslinje, säger Johannes Wiklund.
Vad kan det vara för principer?
– Ett exempel är huruvida vi vill ligga högt eller lågt i försvarsspelet när vi utbildar spelare. Och när gör vi vad? Ett annat exempel är behoven av markeringsinslag i utbildningen av unga spelare. Vi vill vara skickliga på det vilket jag upplever är ovanligt inom svensk ungdomsfotboll. Men om inte spelarna lär sig det tidigt så klarar de ofta inte av det på seniornivå. Det är svårare att lära ut markeringsspel till 18- och 19-åringar som bara jobbat med positionsspel/zonförsvar än vice versa..
Ungdomslagen behöver inte använda samma formation som a-laget.
– Akademin handlar om utbildning. Om ungdomarna ska göra som a-laget, och sedan byter a-laget... vad händer då? Rikard kom in med 3–5–2 i ett AIK där 4–4–2 suttit i väggarnas sedan Stuart Baxter tränande laget. Ju äldre akademispelarna blir desto mer behöver de förberedas för hur a-laget spelare, säger Leif Karlsson.
Wiklund fyller i:
– Vi är övertygade om att det mest utvecklande är att träna individen i spelet fotboll, inte på en enskild spelmodell. Då blir du för låst i din utvecklingsmiljö. Kanske blir de inte tillräckligt flexibla som vuxna.
Samtidigt menar akademichefen att det finns undantag.
– AIK har spelat med wingbacks de senaste åren och det är en speciell position. Vi har därför valt att U19-laget spelat 3–5–2 de senaste åren för att det passar bättre i det fallet.
INTERNATIONELLA SAMARBETEN: AIK har de senaste åren arrangerat välrenommerade Lennart Johansson Academy Trophy. Europas storklubbar skickar varje år sina ungdomslag till Solna för att mötas i högkaratiga matcher. Tack vare arrangörskapet har AIK fått till ett intimt samarbete med FC Barcelona, som vunnit turneringen många gånger.
– Vi har ett fördjupat och verkligt samarbete och en dialog med Barcelona. När vi byggde upp vår barn- och ungdomsverksamhet tog vi in riktiga forskare till vår avdelning för forskning och utveckling. Där har vi dialog med Barcelona och pratar med deras utvecklingschef och metodologiavdelning. Det är ett tätt samarbete med deras representanter, säger Leif Karlsson och fortsätter:
– Det är förstås extraordinärt att få ha det med Barcelona. Vi träffar deras akademichef och utvecklingschef och diskuterar hur respektive förening jobbar. Det är ett utbyte på lika villkor.
POJK- OCH UNGDOMSLANDSLAGSSPELARE 2019: Omorowa. FOTO: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN P15: Richie Omorowa
Pergel, Ayari, Olsson, Tesfai Negash. FOTO: BILDBYRÅN P16: Hampus Pergel, Yasin Ayari, Holger Olsson, Noah Tesfai Negash
Sundgren. FOTO: PÄR OLERT / BILDBYRÅN P17: Robin Sundgren
Larsson. FOTO: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN P18: Julian Larsson
FOTO: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN P19: Samuel Brolin
Hussein. FOTO: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN U21: Bilal Hussein
Totalt sett har 22 killar och 16 tjejer från AIK varit med i olika landslagssamlingar under 2019, berättar Johannes Wiklund.
Vad betyder det för AIK att fostra spelare till ungdomslandslagen?
– Det innebär att förbundskaptenerna bedömt att våra spelare är tillräckligt bra. Men det gör egentligen vare sig från eller till för vår verksamhet. Det är förstås kul för ungdomarna som får chansen i landslaget. Det är en god erfarenhet. Att möta Ukraina eller Danmark är såklart något extra, säger Johannes Wiklund och fortsätter:
– Men det är också en ganska ytlig bedömning av en spelare. Över tid så är det värt lika mycket som ett sandkorn på stranden, tycker jag.
VARFÖR SKA MAN VÄLJA AIK:S AKADEMI? – AIK har under lång tid visat att vi är en klubb som väljer att premiera och värdera våra egna spelare. Vi har en lång rad spelare som visat det de senaste åren. 1–2 per år får chansen i a-truppen och klubben satsar så länge de är konkurrenskraftiga. Det finns också en klubbidentitet där vi har a-lagstränare och personal runt laget som värnar om kontinuiteten kring att satsa på egna spelare för att få en långsiktigt hållbar utveckling. Jag kan också säga att våra tränare och utvecklingschefen i akademin håller väldigt hög klass. De har kunskaperna, perspektiven, kompetensen och erfarenheten. Dessutom forskare som hjälper till att ta fram vår utbildning. Vi lär helt enkelt ut spelet fotboll väldigt bra, har en kvalitativ bemanning och en väl markerad koppling till a-laget, säger Leif Karlsson.
Akademichef Johannes Wiklund har ett annat perspektiv.
– Allt det Leif säger stämmer jag och jag håller med. Men samtidigt skulle jag aldrig sälja in vår verksamhet och berättar varför föräldrar och barn ska välja AIK. Det finns fler nackdelar än fördelar med det. I stället presenterar jag vår verksamhet, berättar vilka värderingar vi har, vad vi sysslar med och varför. Berättar om vår värdegrund, uppförandekod och ansträngningskod. Hur beter vi oss och hur mycket anstränger vi oss i vardagen? Om värderingarna och de andra faktorerna passar båda parter, ja då kanske man ska spela i AIK. Men delar man inte de värderingarna så kanske man ska spela på ett annat ställe. Men jag kan säga att i AIK har man extremt bra förutsättningar som ungdomsspelare.
TALANGER FÖDDA -02 (eller senare): Strannegård. FOTO: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN Tom Strannegård, mittfältare, 17
Tom Strannegård gjorde stor succé för AIK i den avslutande cupmatchen i november och skrev någon vecka senare på ett kontrakt med a-laget.
– Tom är likhet med många andra som kommer upp i a-laget väldigt duktig på att ta ansvar för sin egen utveckling och sitt eget fotbollsspelande. Sömn, kost och skolan. Som fotbollsspelare är han kvick, har en fin vänsterfot och ett mycket bra rörelsemönster på planen. Det märks att han är fostrad centralt i planen. Om han har läst Andreas Alms bok om spelförståelse så måste han ha memorerat den, säger Johannes Wiklund.
Holger Olsson, mittfältare, 16
Det finns mängder av ungdomslandslagsspelare i AIK, men 16-årige Holger Olsson nämns som ett särskilt intressant namn. Tränar och spelar med flera år äldre spelare och är bofast i sitt landslag. Beskrivs som ytter men även anfallare.
– Vi vill inte uttala oss om enskilda ungdomsspelare och sprida bilden av enskilda stjärnor, säger Johannes Wiklund som dock gör undantag för spelare som redan tillhör a-laget.
UTLANDSFLYTTAR: – Det händer inte så ofta. Vi är väldigt tydliga om vår arbetsmodell. Det är dock bara spelaren och spelarens föräldrar som bestämmer vad de ska göra. Vi är generösa och om någon vill åka på provspel utomlands får de förstås göra det. Det säger vi inte nej till. Däremot har vi ingen affärsverksamhet med unga spelare och vill inte ha handel med omyndiga personer, säger Johannes Wiklund.
Leif Karlsson:
– Det finns förstås spelare som gått utomlands tidigt och varit lyckosamma. Vissa har nått landslaget. Men det finns många fler exempel på ungdomsproffs som fejdar ut och helt försvinner från fotbollskartan.
Tom Strannegård och Eric Kahl. FOTO: BILDBYRÅN GENOMBROTTET 2020 Tom Strannegård är AIK:s mest hajpade unga spelare och har alltså belönats med ett a-lagskontrakt. Efter debuten mot Enskede i cupen i november var folk runt föreningen och supportrar lyriska. Strannegård (född 2002) är den tonåring, bortsett från redan etablerade Bilal Hussein, som ligger absolut närmast allsvenskt spel.
– Han har jävligt roligt när han spelar fotboll och jag kan förstå att folk blir glada av att se honom på planen. Det smittar av sig på samma sätt som Ronaldinho gjorde när han var i Barcelona – inga som helst jämförelser i övrigt. Det vore ett för stort ok att bära, säger Johannes Wiklund och fortsätter:
– Han har en väldigt hög ansträngningsgrad i sitt spel. Han jobbar så väldigt, väldigt hårt och springer extremt mycket. Samtidigt är han väldigt påkopplad. Sedan är det speluppfattningen som sticker ut. Han liknar Robin Quaison på det sättet att han liksom glider fram längs planen. Det är spelare som man bara vill spela in på i offensiva ytor.
Eric Kahl, född 2001, flyttades upp till a-truppen i höstas. Kahl är vänsterback/wingback och är känd för att flyga fram längs kanten.
– Han kan spela även centralt men håller mestadels till längs vänsterkanten. Han är tillräckligt bra för att konkurrera med spelarna i a-laget. Var man än sätter Kahl på planen så är det en anfallsinriktad spelare med väldigt spetsiga offensiva egenskaper. Otroligt snabb både med och utan boll.
Samuel Brolin, född 2000, är sedan en tid tillbaka bofast i a-truppen. En före detta styrelseledamot beskriver Brolin som en ”större målvaktstalang än Oscar Linnér”. Brolin är tre år yngre än Linnér och får i lugn och ro utvecklas bakom AIK:s förstemålvakt.
– Han har uppenbara styrkor som passar en målvakt. Samuel är lång och har musklerna på fördelaktiga ställen, dessutom oerhört målmedveten, säger Wiklund.
Förre målvakten Leif Karlsson fyller i:
– AIK valde ju att satsa på Oscar Linnér för tre år sedan. Det ansågs vågat då men har visat sig vara ett bra beslut. Samuel påminner om Oscar. De är i samma storlek. Samuel är också väldigt bra med fötterna vilket ju är väldigt bra i den moderna fotbollen. Med rätt matchning har vi en blivande a-lagsmålvakt här. Det är också bra att han är tre år yngre än Oscar eftersom det ger ett bra åldersintervall
submitted by RoshansAegis to AIK [link] [comments]


2015.01.11 06:57 kastabort27 Trött på livet

Varning: Gnällig life story
Jag är trött på mitt liv. Jag var en helt normal unge när jag var liten, hade många vänner och levde livet utan bekymmer. Runt 13-14 års ålder förändrades allt. Jag började må dåligt psykiskt, jag slutade äta normalt, gick inte upp på morgonen och valde att sitta och spela datorspel hela dagarna. Varför detta skedde vet jag inte riktigt, det fanns kanske anledningar som bidrog; mina föräldrar hade separerat och jag hade (har fortfarande) kroppskomplex då jag var väldigt tanig. Jag kände dock att skilsmässan inte besvärade mig så mycket, kanske gjorde den det egentligen.
Under den här tiden så gick jag mindre och mindre till skolan, under 9:an gick jag knappt alls. Jag fick inte ihop tillräckligt med godkända betyg för att bli behörig till någonting. Det bestämdes att jag skulle gå om 9:an, vilket ledde till att jag till slut blev behörig p.g.a. lärare som lät mig komma in under läsårets slut för att skriva prov. Även fast hela högstadiet varit illa så skulle de kommande 2,5 åren vara värst.
Från och med att jag gått ur grundskolan blev jag allt mer isolerad. Jag började aldrig på något gymnasium, utan sov hela dagarna och satt uppe på nätterna och spelade datorspel. Jag tappade kontakten med de få vänner jag hade kvar, då jag aldrig tog något initiativ att vara med dom. Ärligt talat så förstår jag inte hur de orkade med mig så länge när vi endast sågs när de kom hem till mig. Jag förtjänade inte dom. Under mer än 2 år bestod mitt liv av att sitta i mitt rum för att spela datorspel och de enda personerna jag pratade med var människor online som jag spelade med. Jag gick endast ut för att köpa snabbmat eller godis.
Efter skilsmässan bodde jag enbart hos min mamma och hade ganska dålig kontakt med min pappa. Mamma försökte allt, vissa morgnar skrek hon och vädjade att jag skulle gå till skolan, men jag vägrade. Alla klassiska knep, som att stänga av internet och ta datorn, försöktes, men inget fungerade. Hon tog mig till BUP där dom fastslog att jag hade ADD, det var nog snarare depression. Under ett par månader tog jag Concerta varje dag, det gjorde mig lite piggare, men annars hjälpte det inte. Ett tag fick jag träffa en kille från Socialen som tog med mig till aktiviteter och pratade med mig. Jag, han och mamma åkte till och med till något typ av ungdomshem, men det blev aldrig något med det.
Vet inte riktigt hur jag tänkte faktiskt. Jag undvek väl mest att tänka på framtiden och var inte mogen nog heller. Vid 18 års ålder började tankar om min situation bildas, och bli allt större. Till slut tänkte jag bara på en sak och det var: vad fan håller jag på med?. Jag nådde någon typ av mognad där jag insåg att jag inte kunde leva så här. Jag bestämde mig för att bara ställa undan datorn och flytta till min pappa. Jag behövde en ny miljö och pappa var glad att höra att jag ville ta tag i mitt liv. Detta var i Januari 2011. Jag hade ingen gymnasiekompetens, inga vänner, och kände mig som världens största nolla.
Pappa stöttade mig och det första jag satsade på var att ta körkort. Jag grejade det och fick körkortet ungefär 3 månader senare. Detta var första gången på flera år som jag kände mig stolt över någonting. Under sommaren tittade jag mycket på utbildning, skulle det bli komvux eller skulle jag börja på gymnasiet trots att de jag skulle gå med var 3 år yngre? Jag kände tillslut att gymnasiet var det bästa valet. Jag ville komma in på en bra skola, med engagerade elever, trots att jag hade dåliga betyg. Jag valde samhällsprogrammet och kom faktiskt in, p.g.a. av lågt antal sökande, på en bra, välkänd skola. Trots att jag alltid haft en naturlig förmåga för matematik och naturvetenskap så hade jag inte behörigheten att komma in på en sådan linje.
Jag ser ung ut, jag är rätt tanig. Jag kan passa in i en klass med 16 åringar (jag var 19 år när jag började), tänkte jag. Jag hade ganska lätt för att anpassa mig, och trots att det kom ut att jag var äldre, så dog det speciella ganska fort. Ett skämt här och där klarar man ju. Tiden på gymnasiet var okej. Men trots att jag mådde bättre så var allt fortfarande inte helt bra. I skolan var jag i ett vanligt "gäng", men jag var aldrig riktigt mig själv då jag alltid såg de som mindre mogna. Jag anpassade mig själv efter dom. På fritiden var jag fortfarande ensam. Nu i efterhand så inser jag hur dum jag var som inte tagit mer initiativ åt att uppehålla kontakten även utanför skolan. I vilket fall som helst så gick jag ut gymnasiet förra året, med ganska bra betyg, ungefär 18 poäng.
Nu kommer vi till min nuvarande situation. Jag har på senare tid börjat må sämre. Planen var att börja på ett tekniskt basår för att sedan läsa något ingenjörsprogram. Istället kände jag mig inte tillräckligt motiverad och tog istället mitt första jobb på ett lager. Jag har nu jobbat här sedan augusti och känner mig verkligen trött på allt. Jag har ingen kontakt med någon, utan jag jobbar, går hem och slöar framför datorn osv. Visserligen så går jag på gym ca 3 gånger i veckan. Men jag känner mig allt sämre och sämre. Jag måste träffa människor. Jag har aldrig haft en tjej. Vet inte riktigt vad jag ska göra.
Hela min livshistoria kanske inte var nödvändig, men jag ville bara skriva av mig. Fan, vet inte ens om någon här bryr sig. Söker bara lite råd. Kanske någon som har haft en liknande situation?
submitted by kastabort27 to sweden [link] [comments]