Varför kan jag inte hitta en kille som här

Hej är en 17 årig kille som börjar bli väldigt trött, aldrig varit deppigare. När jag var 8 år insåg jag att jag gillade killar men vägrade själv inse att jag var gay, vid 10 -14 års ålder så blev jag mer säker att jag var bög och ville ha en pojkvän, typ vid 14 års ålder, men kunde inte hitta någon i min ålder. Listan på spel där man bara kan spela som kille är ju oändlig. Varför är det en så stor grej att ha ett spel där huvudkaraktären är en tjej? Trots att spelet i första hand vänder sig till tjejer tycker jag inte alls att man ska trycka ner eller 'förbjuda' killar från att spela SSO. Jag träffade en kille som jag nu varit tillsammans med i 7 år, jag hade barn - inte han. Det funkar ju inte så att man bara sågar någon för de har barn om allt annat stämmer. Ni fattar inte hur många man måste 'gå igenom' för att hitta rätt ibland, då är det faktiskt helheten som avgör. Sedan bara vara en snäll kille som inte ljuger! Vart eller hur träffar jag en bra kille? En seriös dude. En kille som bara vill ha mig för den jag är. Jag är 23 så det är ju ingen stress så men jag börjar bli lite frustrerad typ ? pusspuss – Gabbi. Hur träffar man en seriös kille? Vi är många som kan känna igen oss i ditt ... Oavsett om du letar efter ett sätt att inleda en konversation med din krasch eller försöka skapa ett känslomässigt band med mannen av dina drömmar. Vår samling med mer än 250 frågor att ställa en kille hjälper till att fördjupa ditt förhållande till din valda kille. Här är en annan fråga som kan vara lite av en landmine. Om hans barndom var lycklig eller till och med en normal, kommer denna fråga förmodligen att hålla sig på den avslappnade sidan. Men om hans barndom var särskilt dålig kan det bli ganska tungt. Inget fel med tunga samtal, du måste bara välja rätt tid och plats för dem. 197. Använd dessa 20 anledningar till varför en kille skulle kunna ignorera dig och fråga dig var du passar in i bilden. Och nu när du kan avkoda vad som händer på den här killen, fråga dig själv om det är värt ansträngningen i slutet av dagen att driva en kille som ignorerar dig. Jag är en tjej på 16 år som har ett problem, vare gång någon kille bara visar lite intresse för mig får jag ångest, kan inte äta och blir rent av äcklad av killen, jag kan till och med inbilla mig att killen gillar mig och blir då äcklad av honom, jag lider så himla mycket utav detta då jag själv kan visa intresse av killen men ... Jag bokade och betalade en hel hytt och gav grabbarna mina kontouppgifter så de kunde betala för sig. Cirkus en tusing var. Några dagar innan kryssningen ringer en av grabbarna och säger att han har en massa betalningskrav, och således inte kan komma med. Vi försöker hitta nån annan som skulle kunna köpa hans biljett, men hittar ingen. ”Jag tror inte killar förstår hur snabbt en tjej kan bli känslomässigt engagerad, särskilt i en kille som är omtänksam och lätt att prata med. Det är inte det att hon är desperat. Det är nog bara det att de flesta tjejer vill bli förälskade och alltid håller utkik efter den rätte.” (Alison)

hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

2020.06.09 20:46 h3ro1n1e hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

ledsen, det är en vägg med text, det är ganska allvarligt om du inte har energi att läsa allt jag förstår helt.
jag gillar att prata på engelska, min svensk är inte perfekt, men jag ska prova att skriva som bästa jag kan. jag ska inte använda google translate kanske jag vet inte några ord, men jag är säker ni ska förstora? mig och jag ska skriva alt med små bokstäver.
jag har kommit till Sverige i 2016 och har varit här nästan 5 år. jag har kommit från Lettland så jag passar som en svensk kille faktiskt. blont hår, gröna ögon, vem bryr sig. jag ska bli 27 snart och känner att mina dagar är numrerade.
i början jag var i SFI så jag kan lära sig svensk snabbare, men jag fick ett job ganska snabbt och kunde inte gå på SFI längre. i princip jag jobbade industri jobb. inte glamoröst arbete men vad du än vet. jag var glad att jag kunde arbeta och jag lära sig svensk, men utan paper från sfi.
jag hade inte den bästa barndomen som det visar sig, det skulle ta för lång tid att förklara allt, jag vill inte ta era? tid så mycket, men mina föräldrar är alkoholister och missbrukaremina. inte min mamma men hon dricker mycket men hon gjorde det bästa hon kunde, jag skyller inte på henne för någonting bara för att inte lämna min far. jag var väldigt ung när dessa problem började, 6-7 år kanske och dessa problemer har faktiskt inte slutat, men vi bor inte tillsammans längre så det spelar ingen roll, men skadan hade redan gjorts och det jagar mig fortfarande. självklart när jag var liten jag kunte inte försvara mig, men med tid jag kunde, men det var väldigt konstig att ''fight'' din far av många anledning.
Lettland påverkas mycket av Ryssland så du bara STFU och lev hårt. Det är bara mentaliteten där. min syster fick samma skada, men hon kom ut och såg aldrig tillbaka, jag var väldigt glad att hon gjorde det. hon är 5 år äldre än mig. så jag var kliniskt depressed och suicidal vid 10 och räknar. jag visste inte vad att göra. jag visste inte vad jag kan göra. jag ringde polisen en gång, de gjörde ingenting. ser tillbaka på det nu jag kunde jag göra så mycket, men när du är en barn du vet inte vad ska göra och jag var skäms över att min familj var jävla galen. jag också ville inte att någon skulle veta om det. de jävla tråkig.....fan
alla fal, mina föräldrar har varit i Sverige lite mer än jag, så när min ''far'' krossade mitt sista hopp/dröm i Lettland, jag hade inget annat val än att komma till Sverige. Vid denna punkt jag var 22 nånting. självklart jag är inte helt retarded, jag vet Sverige är ett bra land så även om jag ville dö varje dag, jag var lite upphetsad att komma här och kanske förändra mitt liv, men jag fattade snabbt att de spela inga roll var jag är, vem är jag med, med/utan föräldrar, min huvud kemi? är totally fucked. jag kan inte ta det här längre. även gå ut din sängen tar så mycket energi, det är löjligt....
hela tiden vi har varit i Värnamo/Jönköpings kommun. så vid denna punkt, jag vill köpa en pistol och just go away. jag visste att de ska bli problematisk at fick pistol på grund av jag är mycket blyg och jag har inga connections. jag provade, lita på mig :D men kunde inte. så jag bara jobbade och fantasera bara om dö varje dag. jag är säker på att jag inte är den enda. de bara jävla suker och jag kan inte göra mycket. jag vet inte alla Svensk regler och så vidare, det var också en stor problem faktiskt.
ocskå vi var 3 människor på ett lägenhet :D no comment. så med tid jag visste inte vad att göra. jag kunde inte ta det längre. jag var 100% walking dead. jag kunde inte säga att min far är en alkoholist och ocskå vem bryr sig nu. ingen bryr jag är väl över 18, gör vad du vill och jag visste det, men jag kunde inte göra mycket. jag hade ingen vänner i Sverige. jag vill inte bry någon, jag är för blyg. min mentala var bara fucked och jag undrade varje dag hur och varför jag fortfarande lever.
så vid ett punkt jag hade över 100k kr på min konto tro det eller nej, men det roligaste är jag hade mycket pengar, men för mig de spela inga roll, jag kan inte göra ingenting med det och pengar för mig gjorde mig aldrig lycklig. Cliche, jag vet. jag ville inte känna död inuti. jag har bokstavligen en tattoo över min bröst ''öppnar inte död inuti''...
Många gånger jag behövde att sova i min föräldrars bil, jag jobbade första skiftet i den tid och vi började jobba 05:00 men min far började kl 13:00, vi hade olika jobb alla fall, så jag provar att sova, men han är fortfarande druckit och klockan 00:00 han tänker att laga potatis och sjunger :D jag menar även att minns det nu, jag vill att gå på hans hus nu och........ han brydde sig bara inte om något annat än sig själv.
jag har över 100k kr men jag sovar i bilen. you can not make this shit up. så vid ett punkt jag har ingen pistol, kan inte döda själv, du kan, men jag är rädd att göra det på annat sätt... och jag väntar på min lägenhet över ett år nu. när fredag kommer du är lycklig, jag kan koppla av äntligen!!!!! nej, jag kan inte. när fredag kommer det är säker de ska dricka 3 dagar i rad, fredag, lördag, söndag, varje vecka. jag skulle jobba 7 dagar i rad sedan åka hem, det var så dålig. jag var som 24 på denna punkt och fortfarande kändes som en barn, jag vet inte vad jag kan göra om min situation.
jag hade ett lite hopp om att jag äntligen skulle berätta för någon om min situation, skulle jag bli räddad. ja visst. försäkringskassan och Värnamo kommun vet om min situation nu, de bryr sig inte. du är nästan 27, fixa din lögn sluta vara en tik. jag håller men jag kan inte göra det ensam längre, jag kan bara inte.
så jag dricker inte, jag har ingen att gå, så varje vecka jag började att gick till annat stad i Sverige. Göteborg, Jönköping, Stockholm, Borås.... jag tappade bara min huvud, längre bort från mina föräldrar, det var bättre. utforskade staden, gick till många fotbollsmatcher. Jag gillar AIK mest, men jag också gillar Hammarby/Djurgården/IFK Göteborg :D jag vet jag vet, jag är en plastic. jag är inte personligt inblandad. jag älskar alla. så jag äntligen fick min lägenhet, det var 2-3 år tillbaka. efter jag fick min lägenhet, har ingenting förändrats, jag var 1% lyckligare men allt missbruk hela mitt liv har bara förstört mig och att jag alltid var ensam, det spela ingen roll var jag var, med vem....
så, jag slutade min jobb 8 månader tillbaka på grund av om jag jobbade där längre, jag skulle ha dödat mig själv vid lunchtid framför alla. jag är inte en skadlig person, jag vill inte involvera någon i mina problem. jag skulle säga i 10 ården jag agerade framför alla att jag var okej, så andra människor, främlingar, kollegor märkte inte något och även om de inte är säker på att de skulle ha gjort något, jag agerade framför alla så att de inte skulle känna sig dåliga, jag kunde inte förfalska det längre, jag kunde bara inte.
enda lösningen jag kunde tänka på är att sluta och stanna hemma där jag inte kan skada någon annan än mig själv. så jag ljög till min chef, jag sa jag fick en annat jobb, jag kunte inte säga till honom jag vill dö varje dag, jag bara kunde inte... jag ljögade till alla. jag är inte okej. jag har inte varit okej sedan jag föddes.
så, 8 månader jag har varit hem faktiskt. jag hade inte balls att döda själv. vilken plats kommar pengar? jag hade pengar, men efter tid jag tog låner från banken och nu jag är skyldig pengar till regeringen som galen pengar. jag bara inte bryr mig längre var mitt liv slut, ingen vet om min smärta, jag är bokstavligen ''the loneliest boy in the world''. jag är bokstavligen i mars jag provade fick hjälp första gånger i min lev, jag visste inte vad att göra längre. jag visste inte vad att göra min hela liv.
alla fal, jag gick till Värnamo psykiatriska, berättade de vad jag sa till er och de allt. De provar att hjälpa, men med corona allt är långsam och alla fall jag väntar 3-4 veckor till ett möte varje gång. jag använda anti-depressants, men ett sak har inte förändrats. Så en vecka tillbaka jag provade ecstasy/MDMA första gång i min lev och det var helt banbrytande jag var inte depresserad längre och jag omedelbart började spela musik xD
jag ville alltid göra det men min depression tillät det inte, men jag tror att det är för sent nu. jag är inte delusional, jag vet det ska ta några år när du ska bli bättre och så vidare, det ska ta mycket tid om du ska även få pengar från det, men det är bokstavligen det enda som ger mig glädje och det handlar inte om pengarna. mina läkare sa att de skulle nå ut till Värnamo kommun för att se om de kan hjälpa, de är inte intresserad att hjälpa mig. Försäkringskassan samma. Jag hade sjukpenning och bostadsbidrag från läkare. de förnekade båda, samma som Värnamo kommun.
de tror bara inte på min situation jag har ingen aning faktiskt och jag har inte energi att ''fight'' längre än mindre gå på jobbet igen, jag kommer bokstavligen att dö den första dagen, jag kan inte förfalska det längre, om någon på denna punkt skulle fråga mig just nu ''Hur mår du?'', jag ska säga ''jag vill att döda själlv varje dag, hur mår du?''
just nu vet jag inte vad jag ska göra längre. med min sista styrka gick jag till arbetsformedlingen, berättade för dem om min situation, de kan inte göra mycket, jag provar att hitta en jobb, det är bästa jag kan göra, men med corona och min problemer, ingen ska rär mig nu och jag skyller inte på dem. varför vill du ha en instabil kille på din arbetsplats? vid denna punkt jag är låg pa mat. jag kommer äntligen slut på pengar denna månad och jag är så glad att jag inte ska behöva känna smärta längre. jag kan inte ta detta längre, men ändå gör allt ensamt och ingen tror mig också, det är jävla galen :D allt jag kan göra är att skratta och gråta om min själv.
jag förstår om någon skulle säga ''kille, du är nästan 27 år gammal. varför du kan inte leva din lev? glöm det förflutna och gå vidare'' igen, jag håller. tyvärr jag är inte tillräckligt stark. jag är inte säker ni kan säga nånting att kan hjälpa mig vid den punkt. det är en dålig situation och naturligtvis i slutändan, det är mitt fel jag är här.
det är ledsen jag är en snygg kille med en anständig hjärna jag kunde bara inte inse min potentiella, jag har varit ensam hela mitt liv och gick genom en galen skit. jag vet inte om det är tillåtet här, men om någon är intresserad av att prata med mig är jag öppen för förslag....
Liksom, jag älskar Sverige, but I hate myself limitlessly.
EDIT 6/10/2020 - 14:31 Hej killar. Tack för alla dina meddelanden, de betyder mycket för mig. Jag vaknade och känner verkligen bedövad faktiskt. Jag vet inte vad jag realistiskt kan att kan börja göra för att ändra mitt liv. Jag ser mina problemer, ser inte lösningar. Jag måste oroa mig för mat, hyra och måste faktiskt börja få verklig hjälp. Jag vet inte, verkar bara omöjligt att göra något av det här just nu :/
EDIT 6/10/2020 - 15:08 Jag ska gå ut nu och lyssna på Mac Miller. Ger lite glädje. Jag tror att detta ska bli min sista rapport, jag ska försöka göra vad jag kan, men det känns bara så ledsen, allt.
EDIT 6/11/2020 - 03:04 Hej. Jag är verkligen öppen för att få nya vänner även om ni sa att du bryr dig om mig, jag känner mig ensam och vill inte känna mig ensam. Om du är intresserad av att prata lite mer regelbundet med mig kanske vi kan byta sociala, leta efter varandra och motivera varandra att göra bättre. Jag vet inte. Jag kan verkligen inte göra detta ensam och jag behöver hjälp, det är sanningen.
Håll dig säker, ta hand och älska varandra.
submitted by h3ro1n1e to sweden [link] [comments]


2019.10.09 18:51 ironparrot Tydligen är det inte lågkonjuktur överallt

Samtidigt som Svenskt Näringsliv går ut och varnar om lågkonjuktur och om hur stenhård konkurensen är från omvärlden, så ser vi än en gång, som ett brev på posten den gyllende branschen som aldrig någonsin kan drabbas av lågkonjunktur. It och Teknik.

Än en gång är denna bransch i så enormt behov av arbetskraft att det inte går att hitta någonstans i världen, förutom fattiga underutvecklade länder utanför EU, dessa "spjutspetskompetenser" kan inte utvecklas lokalt, de kan inte heller rekryteras inom EU. Istället måste de (som vanligt) hittas i 3:e världen.

https://www.nyteknik.se/opinion/konkurrenskraften-ar-helt-beroende-av-kompetensinvandring-6974311

Frågor som varför IT-branschen som tydligen är i sådant enormt behov av kompetens fortfarande lägger ut sin rekrytering på företag där ingen av rekryterarna faktiskt har jobbat med IT och endast i undantagsfall har högskoleutbildning överhuvudtaget, ännu mer sällan har relevant högskoleutbildning lämnas obesvarad. Frågan om varför företagen har råd att låta rekrytering skötas av personer som använder "tycker jag att det är en skön kille" som avgörande urvalskriterium på tidigare nämnda rekryteringsföretag möts även den med kompakt tystnad. Så också frågan om hur lönenivåerna har ändrats i den påstådda bristbranschen, samt varför företagen fortfarande vägrar förstå att en specialist uppstår av att en junior får chansen att arbeta sig till erfarenhet. Specialister uppstår inte av att branschen står och skriker om att pappa staten ska betala eller ska titta ännu mer åt ett annat håll inför lönedumpning.
Inte heller verkar de vilja diskutera sådant här som vad "social kompetens" vilket tydligen är ett jätteviktigt urvalskriterium för inhemska sökande egentligen betyder när det ska appliceras på sökande från helt andra kulturer.
submitted by ironparrot to sweden [link] [comments]


2019.05.24 21:13 BeardedSwede97 Ge mig råd :(

Tjena. 21 årig kille här. Min fd sambo och jag bröt upp för ganska precis 2 månader sedan. Eftersom det var hennes lägenhet så fick jag flytta därifrån och bor hemma hos föräldrarna igen. Har problem med ryggen/bäcken sedan några år tillbaka när jag tränade och lyfte fel. Blev sängliggandes i 3-4 dagar. Efter det har jag haft ständigt problem med ryggen och tappade helt motivation till att träna. Fastnade mer och mer bakom datorskärmen från typ slutet av tvåan på gymnasiet fram tills nu.
Jag och min före detta träffades i mitten av mitt tredje år på gymnasiet, strax efter att jag fått depression diagnostiserat av min skolläkare. Hon bodde 20mil ifrån och skulle börja plugga på gymnasiet där jag bor pga att utbildningen hon skulle gå inte fanns närmare. Så efter att vi varit tillsammans i ett långdistansförhållande i ungefär 7-8 månader så flyttade vi ihop i hennes studentlägenhet. Jag gjorde inte så mycket förutom att gå program på arbetsförmedlingen i ungefär ett halvår och hade nån kort praktik också innan jag fick anställning inom servering där jag jobbade i åtta månader. Men fick (vad jag tror är eftersom jag haft dessa i ett år och några månader) kroniska smärtor från armbågen till handlederna mot slutet, och ryggen höll inte riktigt heller för jobbet. Som tidigare nämnt satt jag mycket vid datorn, något som kommit i vägen mycket för bland annat jobbet eftersom jag använde det som ett sätt att dämpa ångesten. Inte haft orken att ta tag i mitt spelande (mmo-spel, inget spelande för pengar som tur är) utan jag har klarat mig månad efter månad på att vara bekväm i lägenheten och den lilla ersättning jag hade. Tjejen hoppade av gymnasiet pga utbrändhet och att hon kände att utbildningen var jobbig. Ingen av oss hade nått driv till att göra nått åt någonting alls utan vi blev bara hemma liksom. Hade ströjobb och praktiker utan någon vidare "progress" och hamnade alltid framför datorstolen när saker blev jobbigt.
Jag förstår absolut varför förhållandet tagit slut när ingen av oss har haft ett driv och både hon och jag blivit alldeles för bekväma med att inte ha nått långsiktig mål med livet eller nånting alls liksom.
Även om mitt ex har sagt att mitt spelande inte har varit ett problem så är det ju ändå någonting som hindrat mig extremt mycket från att behålla eller få ett bra jobb, samt hindrat från att vara ett bra föredöme och ge ett driv till mitt ex att saker löser sig.
Sedan jag och mitt ex gjort slut har jag bland annat börjat läsa körkortsteori och börjat övningsköra. Kommit igång med träning (2 styrketräningspass i veckan där jag delat upp det i rygg/biceps/underarmar och bröst/axlatriceps) samt ett konditionspass på spinningcykel (kan inte träna ben då alla övningar utom cykling gör ont i ryggen/höften men ska försöka få hjälp med bra rehabtränar där). Simmar lite då och då, kanske en gång i veckan eller varannan vecka. Mest är träningen i rehabsyfte men vill tillbaka till när jag var vältränad, för det har jag inte blivit av att sitta vid datorn varje dag. Har sökt hjälp hos kurator för att möjligtvis få remiss till psykolog (käkade antidepressiva fram tills februari förra året innan jag slutade tvärt men känner bara att det är som ett filter på måendet). Ska även gå hos individstöd hos socialen fr.o.m nästa vecka pga hur jag mår och med mitt spelmissbruk.
Känner bara att jag är socialt ensam även om jag har några kompisar (en del är vänner från spelet som jag pratar med via sociala medier) jag pratar med och fått kontakt med igen sedan gymnasiet (självklart saknar jag mitt ex också då det bara är två månader sedan vi gjorde slut och fortsatte umgås och prata fram tills för cirka 2 veckor sedan). Men de flesta av mina vänner har egna liv med heltidsjobb och andra saker de är engagerade i och jag har i princip ingenting sånt just nu. Jag vill tillbaka till att jobba och jag har satt upp mål för den kommande tiden, förmodligen 1-2 år framåt.
Målen jag har är:
  1. Må bra igen och det är jag öppen för eftersom jag sökt hjälp för allt istället för att skjuta upp det och sätta mig och spela istället
  2. Ta ett körkort, fick körkortspaket av mamma och pappa när jag fyllde 19 men varit totalt omotiverad fram tills nu
  3. Hitta tillbaka till att jobba igen. Vet inte om jag tänkt mig något chill jobb som att jobba med post eller köra ut mat, någonting som passar min kropp och de svårigheter jag har. Känner dock att jag behöver kunna hantera min ångest och må bättre rent generellt innan jag tar tag i att skaffa ett jobb. Sen får jag se hur kroppen mår senare med den träning jag gör och den vård jag sökt
  4. Spara ihop så mycket jag kan för att ha råd med lån för kontantinsats till lägenhet. En etta där jag bor kostar ungefär 300tusen kronor.
Men jag känner mig som sagt socialt ensam och vilsen. Har inte spelat någonting alls på 2 månader och saknar såklart det med, men behöver hitta en balans i livet och just nu är det ändå på god väg. Känner att jag behöver allmänna råd för livet
submitted by BeardedSwede97 to sweden [link] [comments]


2018.11.16 01:25 emsduvet Ta er tid å läs...

Ta er tid att läsa detta...
Hej!
jag ville skriva ut min historia här så alla kan se allt började när jag var 10 - 11 år gammal då mina föräldrar skildes och mamma flyttade till Trollhättan och jag hade en dålig skolsituation så jag flyttade med min mamma och ingen i vår familj mådde så bra så det hela börjar egentligen här min mamma kraschar jag då som bor med mamma måste flytta till farmor och farfar ett tag medans mamma hamnar på sjukhuset då börjar jag få anfall och ångest attacker har med född epilepsi autism så när jag väl kommer hem till mamma så får jag väldigt många anfall min epilepsi är förvärrad jag har många andra svårigheter redan då i skolan och hemma kan till exempel inte skära kött vi ansöker när jag är 12 år om personlig assistans för jag har i denna stund minst 10 anfall om dagen kan inte gå ut med vänner eller vara ensam hemma vilket inte bara tar på mig utan min mamma med hon kan ju inte träffa vänner eller nåt sånt allt detta står med i ansökan men när vi får svar är den nekad för mina behov är inte tillräckligt stora även om det är så att jag inte kan vara själv eller träffa vänner det är ju ett spel på liv och död antingen får jag sitta och tyna bort som ett spöke eller så får jag gå ut och jag 12 år gammal med tanken i bakhuvudet att jag kan få ett anfall och bara ramla ihop med större risker att dö för vem ska hjälpa mig? jag fyller 13 och vi väntar nu på att komma upp i rätten eftersom kommunen gör fel i sina tjänster till exempel det brev med svaret om personlig assistans adresseras till mig och inte vårdnadshavare för mig jag är inne och väntar medans mamma är ute med hundarna och eftersom jag inte vet vad brevet innehåller öppnar jag och läser det står precis varför jag behöver personlig assistans men ändå när mamma kommer in hittar hon mig sittandes och gråter hon frågar vad som har hänt och jag visar brevet och hon kramar mig vi ansöker då medans väntan på rättegången om avlösare vi får ett ja men dom kan inte hitta någon för tjänsten så mamma skriver ut och hittar en direkt så totalt av 2 år har dom av ungefär 15 avlösare hittat 3-4 och det är sant vi ansöker igen men avslag på avslag så jag fyller 14 och vi har inget mer än dåligt månde och strider kvar jag mår åt helvete vet knappast vad jag ska göra vad ska jag gör lite innan jag fyllde 14 tvingas jag att flytta till ett LSS-boende och mitt liv är kaos nu 2018 fyller jag 15 flera år har jag nu mått dåligt rent åt helvete faktiskt och vet nu att jag inte kommer få leva ett vanligt liv hemma hos min familj and its killing me!
ska ett barn behandlas så här?? vad tycker ni?? kommentera mer än gärna förväntar mig en kommentar av trollhättans stad också
mvh en förkrossad 14 åring
Kämpa för hjälpen du behöver kämpa mot psykisk ohälsa kämpa för den du är för den just du är är bäst!
Kontakta mig gärna om ni har något ämne ni vill att jag tar upp extra mycket nu ska vi besegra psykisk ohälsa! Skapar en grupp i telegram där vi kan skriva och stötta varandra kommentera om du vill vara med!❤️
submitted by emsduvet to u/emsduvet [link] [comments]


2017.06.07 15:31 KillenMedEnFraga Hjälp: oklart om min nya goda kompis vill ha någonting mera

Disclaimer: jag har inte talat eller skrivit på svenska på väldigt länge. Ber om ursäkt om det finns stav- och språkfel.
Jag är en bisexuell man och det har jag vetat ganska länge. Det är inte nånting som jag brukar berätta åt folk men det är absolut ingen hemlighet heller. Jag är ingen macho karl men jag har alltid fått överraskade reaktioner när jag har avslöjat det.
Min kompis (en kille, alltså) är en studiekamrat och vi pluggar samma huvudämne. Jag hade sett honom många gånger tidigare men vi började pratas först ungefär 2-3 månader sedan. Det visade sig att vi har oerhört mycket gemensamt: likadan smak i musik, humor, intressen, åsikter, webbsidor (därför postade jag här istället för engelskspråkiga subs) osv. Vi kan prata om vad som helst hur länge som helst, helt utan rusmedel eller andra aktiviteter, och det gör vi i flera timmar. Sista gången vi sågs så såg han lite ledsen ut när jag måste sticka hem fast vi hade snackats hela natten.
Vi har pratat om tjejer och jag är ganska övertygad om att han inte är bög men jag har inget bevis på att han inte skulle kunna ha bitendenser. Han har faktiskt gett mig ett par komplimanger som, om han var kvinna, jag skulle läsa som försiktiga flirtförsök. Ingenting snuskigt men sånt som jag brukar inte höra bland andra manliga polare. Å andra sidan skulle det här inte vara den första gången jag har en kompis som skämtar med semi-flirtiga komplimanger. Svårt att säga.
Jag är oftast i full kontroll över mina känslor och jag har aldrig fallit för nån som jag inte kunde vara ihop med. (Jäkla tur med tanke på tonåren...!) Det här fallet är inget undantag men om han plötsligt tog ett steg åt det hållet skulle jag troligtvis vara ombord. Han är väl ganska attraherande på sitt eget sätt och jag känner mig bekväm i hans sällskap. Varför inte...
Jag har nästan noll erfarenhet med att vara med vare sig män eller kvinnor. Dejtandet är något som jag inte haft tid, ork, eller mod för men det börjar bli dags så småningom. Därför, som en blyg människa, tror jag att jag inte skulle våga ta de första stegen även om han verkligen skulle råka tycka om mig. Min magkänsla säger att det måste vara något nytt (kanske t.om. förvirrande) för honom om det är sant men å andra sidan finns det bara de här två instanser som jag kan försöka tolka situationen med.
Min rädsla är att om jag säger eller gör någonting dumt så kommer han att ta avstånd. Jag har haft det lite svårt med att hitta nära vänner efter precis alla, inklusive jag, i min gamla kompisgäng flyttade utomlands. Det skulle vara jäkla synd att ha allt rinna mellan fingrarna när det har börjat så bra. Men ändå vill jag att han skulle kunna öppna sig för mig i fall det här inte är bara i mitt huvud. Han och omvärlden där vi bor har ingenting emot bögar men det är inte samma sak när man börjar ifrågasätta sin egen sexualitet. Jag vet att det tog mig 5 år att veta vad jag är för nånting och ytterligare 5 år att bli OK med det. Vad borde jag göra? Bara ta det lugnt?
Tl;dr: En kompis har gett mig ett par flirtiga komplimanger och trivs i mitt sällskap bättre än nån annan tidigare. Jag vet att han gillar tjejer men vet inte om killar. Jag har inga känslor för honom men jag skulle inte tacka nej heller.
submitted by KillenMedEnFraga to sweden [link] [comments]


2014.07.23 14:45 galaxyAbstractor [Fråga] Kan man gå till nattklubb ensam?

Konstig fråga kanske, kanske inte passar här och är antagligen väldigt personliga problem, men tänkte på detta häromdagen. Det har öppnat en temporär nattklubb precis bakom där jag bor. Ett par av mina kompisar var där och tänkte att jag skulle gå dit då jag inte ser dem väldigt ofta längre och kommer väl antagligen att se dem ännu mindre nu när vi tagit examen.
Men för att komma till saken, det är jävligt svårt att hitta personer i ett knökat ställe när det är mörkt och högljutt. Så efter att ha letat ett tag gav jag upp, men eftersom det var 150kr inträde var jag ju självklart tvungen att göra något.
Jag skulle kalla mig själv väldigt introvert, men försöker konstant att ta tag i saker och göra mig mer självsäker. Det är nu jag inser att jag har absolut ingen aning vad som händer runt mig. Jag känner mig helt vilsen och det känns som jag råkat ramla in någonstans där jag inte får vara. Alla verkar ha kommit dit med kompisar och är hyfsat välklädda, medan jag står där helt ensam i jeans och tshirt från threadless då jag håller på att flyttstäda och alla mina kläder är på annat håll, och jag hade ju inte planerat att ens gå dit.
Bestämmer att jag går till baren för att beställa något. Står där och väntar på min tur när någon slumpmässig helt plötsligt utan förvarning köper mig en öl och en shot. Jag avskyr öl men känns fel att tacka nej men känner mig rätt förvirrad varför han bjöd. Men anyway, ölen gjorde knappt situationen bättre. Försökte börja prata med en kille som inte såg värst upptagen ut men han började skrika oförståeligt på mig som gjorde situationen så pinsam att jag blev tvungen att sticka, wtf? Till slut hittade jag mina kompisar ändå, men frågan är vad jag skulle gjort annars. Kände nästan som om det inte var andra människor jag var bland.
Nu blev detta rätt långt (och ni som hänger i IRC vet att jag brukar prata om massa irrelevanta saker hela tiden), men frågan är väl kan man gå ensam och ifall så vad fan gör man på en nattklubb/bakrog/pub?
submitted by galaxyAbstractor to sweden [link] [comments]


Till min partner när jag inte kan förklara 'Vi är så nöjda med det här landet'- Föräldrarna till rånaren som förnedrade svenske Liam SEXFRÅGOR  Hur vet du om en tjej vill ligga med dig? JA, JAG ÄR EN KILLE SOM SMINKAR MIG HUR DU KOMMER ÖVER DITT EX! SISTA AUSTRALIEN VLOGGEN DEL 1 - Varför jag inte uppdaterat? Hjärtekrossad & Sydney HUR MAN PRATAR MED SIN CRUSH

Kille är skyldig mig pengar, finns det något jag kan göra ...

  1. Till min partner när jag inte kan förklara
  2. 'Vi är så nöjda med det här landet'- Föräldrarna till rånaren som förnedrade svenske Liam
  3. SEXFRÅGOR Hur vet du om en tjej vill ligga med dig?
  4. JA, JAG ÄR EN KILLE SOM SMINKAR MIG
  5. HUR DU KOMMER ÖVER DITT EX!
  6. SISTA AUSTRALIEN VLOGGEN DEL 1 - Varför jag inte uppdaterat? Hjärtekrossad & Sydney
  7. HUR MAN PRATAR MED SIN CRUSH

Om du vill veta vilka signaler en tjej skickar till dig när hon vill gå hem med dig bör du kolla på den här videon! Och om du lyssnar på dessa signaler komme... Jag kommer visa er allt ifrån nya kompisar, snygga killar, fantastiska australien, mode, hauls, tags och massor av annat! Hoppas ni fortsätter titta! Ni kan hitta mig här: Jag mår bättre själv och jag tycker inte att man ska behöva gömma det egentligen. Känner många som gör det och det kanske är dags för alla att acceptera att killar också kan/får sminka ... SVT frågar varför sonen och hans kamrat gav sig på just en svensk kille och kallade honom ord som ”svennejävel”. – Sverige har gjort så mycket gott för oss, aldrig något ont. I den här videon berättar jag lite olika tips som kan underlätta när man ska prata med sin crush! Prenumerera för att inte missa fler videor om kärlek, roliga challenges mm! Jag önskar att jag kunde förklara varför jag känner på det här sättet. Nio gånger av tio vet jag inte varför. Ibland är allt jag kan göra, för att hjälpa dig förstå, att skicka ... Hej alla fina! Nånting som troligtvis vi alla kommer gå igenom i livet är en brake up.. i dagens video ger jag er mina bästa tips på hur ni kommer över ert ex! GLÖM INTE ATT JAG ÄLSKAR ER ...